Kåserisamling

Här har jag samlat några av de kåserier jag skrivit om vår tokiga vardag.

Bilderna är ritade av min dotter och av mig. 

Håll till godo!

Hundidiot

Har hört att man är en hundidiot om man har fler koppel än hundar, den gränsen har jag passerat för länge sen. Jag undrar vad man kallas när man; 

Kliver upp ur sängen, drar på sig en jacka ovanpå pyjamasen, tar valpen under armen, borstar tänderna och kliver ut bland alla morgonfixade människor. Nyduschade och fräscha virvlar de förbi på väg till jobbet. Tittar lite snett över axeln på mig som desperat försöker få valpen att kissa istället för att jaga löv så jag kan försvinna in igen tills alla gått.  Ger upp till slut och går in utan att valpen har kissat, kastar en blick i spegeln och stelnar förskräckt till när jag ser gårdagens mascara utsmetad under ögonen. Suckar trött, tar bort det värsta och kopplar de andra hundarna som studsar runt mig för att få morgonkissa. Vänder mig om för att kalla på valpen som nöjt klafsar runt i en nygjord kisspöl. Suckar igen tar  av skorna (helt i onödan eftersom golver är fullt med skräp redan) hämtar trasan, för vid det här laget har jag gjort av med så mycket hushållspapper att jag inte har samvete att det avverkas mer träd för våra kisspölar. Går in och sköljer ur trasan bara för att komma ut igen och upptäcka att valpen sitter som en liten björn och lägger en morgongåva på golvet. Den här gången blir det papper i alla fall. 

En bra morgon flyter det på; 

Snabbkiss med hundarna, på med kläder och fixar en kopp te. Frukost till hundarna -tre olika sorter, en för hunden med ömtålig mage, en för valpen och en tredje till den kräsna som hellre svälter ihjäl än äter något i hennes ögon mindre smakligt. (vilket inkluderar det mesta utom riskakor) Chefen kastar glupskt i sig maten och har ätit upp innan jag hinner vända mig bort. Valpen springer mellan de andra som säkert har något godare i sina skålar och fröken kräsen tar försiktigt en kula i munnen och tuggar den noggrannt innan hon väljer ut en ny. Skäller halvhjärtat för att tala om för mig att valpen är där och försöker sno åt sig smulorna hon tappat från den enda kulan hon hittils har tuggat på. 

Sätter upp grinden så valpen håller sig i köket vid sin mat och sätter mig ner för att dricka mitt nu ljumma te. Möter blicken på fröken kräsen som slutat äta och lagt sig innanför grinden. Inser att jag blir tvungen att släppa in konkurrensen för att hon ska börja äta igen...

Värmer teet i micron och fixar en smörgås, delar ut diverse mediciner till mig och chefen, viket innebär att peta in tabletten till chefen i en bit smörgås. Följden blir två andra par bedjande cockerögon, självklart måste de också ha en bit smörgås. Gör en ny smörgås till mig eftersom jag bara fick halva själv. Äter halva smörgåsen medan tre par ögon försöker hypnotisera den att falla ner på golvet!

 På den tiden jag bara hade en hund blev det till en ritual att hon skulle få slumpen på smörgåsen. När fröken kräsen kom in i vårt liv blev det en lite större del av frukosten som föll bort, för inte kunde jag dra in på slumpen bara för att chefen fått konkurrens! Nu för tiden när de är tre... ja ni förstår kanske själva. 

Efter frukost tar jag itu med gårdagens disk eller tvätten eller om jag är lat (vilket händer rätt ofta) skjuter jag på måstena och sätter mig vid datorn medan hundarna smälter frukosten. Kommer tillbaka till världen senare än beräknat och rafsar ihop allt som ska med i fickorna. Nycklar, bajspåsar, mutor, mobil, solglasögon, bilnycklar... 

Sätter på koppel medan fröken kräsen dansar runt oss och snärjer ihop oss alla i en stor knut. Passar på att dra kardan genom pälsen på hundarna, (alla som har cocker vet ju hur mycket mer de tar med sig hem av naturen om de är oborstade, som om det inte räcker ändå!). kastar en blick i spegeln igen, suckar åt mitt oborstade hår  och drar ett par tag med kardan i hästsvansen. Sätter på solglasögonen och så, är jag redo för en ny underbar dag med mina fyrfota vänner!

 Jag undrar;

Livet på en pinne...

Är det när...

man ständigt har en bit av en söndergnagd pinne under strumpan?

Nosar

Sammet och snor

Nosar är bra till massor, det vet alla som har cocker. Vissa nosar är bättre än andra, mer ihärdiga och envisa. 

Tokfia använder sin nos till det vanliga hundjobbet, spåra, ta upp luftvittring, läsa dagens tidning på promenaden osv. Så använder hon den också till att snora ner mattes glasögon, gärna puffa till dem så att matte får ont i näsan och glasögonen blir skeva. Bestämt puffa under mattes arm med uppmaningen -Klappa då! -Mera! Om det inte hjälper kommer tassen fram och klappar matte. Inte på armen utan i ansiktet. -Matte ser du mig? Först mjukt och sen uppmanade så att matte får krigsränder på kinden. -Oj då glömde jag att vara försiktig?! -Förlåt då kan jag lägga tassarna på dina axlar istället så att du inte kan se något annat än mig! Och gosa in min mjuka nos i ditt ansikte. Det blir väl bra?! -Äsch, varför ska du titta på dumburken när du kan titta rakt in i din käraste pälsboll!

När tokfia ska sova vill hon hålla handen, eller förlåt tassen. Hon ligger på sin kudde, närmast matte förstås, och klappar matte på kinden tills matte fattar att hon ska hålla tass. Då börjar tokfia att snusa sött. 

Chefen har en envis nos, grundligt ska allting undersökas. Man måste ha stenkoll när man är chef. När matte slänger ut godis för att roa vovvarna är hon alltid kvar till sist. Inte en endaste liten smula missar den nosen. De är fantasktiska hela gänget på att göra vad vi kallar "Dog Art" på fönsterrutorna. Vårt hus står på en höjd och i noshöjd finns två stor fönster. Som aldrig, och då menar jag aldrig, är utan konst målat med cockersnor. När matte kommer hem står hela gänget på rad och snörvlar på rutan. Jag har gett upp. Cockrar = skitiga fönster...

Pyret är precis som Chefen. I skogen är det hon som först hittar spårkärnan. Alla känner doften av något intressant, men så liten hon är, kommer hon alltid först till fläcken som avger den härliga (eller vidriga) doften. När det vankas godisspridning på tomten, är hon kvar långt efter de andra har gett upp och jobbar med sitt lilla tryne. Som Pumba i lejonkungen går hon fram, huh huh huh huh.... I sin helt egna värld. Gräva är nosen också bra till, eller böka kanske vi ska kalla det. gärna där matte planterat nåt nytt skojigt. Då åker gapet upp och slukar jord, nam nam nam, som ett barn i sandlådan. 

Mattes handskar kan inte gömma sig för den nosen. Men handskarna kan gömma sig för matte, med hjälp av Pyret, ofta och länge. Pyret är fantastiskt bra på att bära saker också. Skruvlådor, brädbitar, tumstockar, ja allt man kan tänka sig att matte behöver när hon snickrar i trädgården. Fast saker och ting bärs sällan åt rätt håll, i mattes tycke i alla fall. Skruvkartongen kan man hitta om man spårar den med ögonen, som smulorna efter Hans och Greta, för människonäsan gör ju ingen större nytta i det sammanhanget. Snickarpennan måste matte ha i fickan för blyerts är ju inte så värst vidare nyttigt för små pyren och pennan går inte att rita med om pyret lånat den en stund. 

Pyrets nos är fantastiskt bra på att hitta hönsskit, det verkar vara ett mumsigt mellis. I annat fall kan pyrets nos alltid leda henne in i hönshuset och sluka stora tuggor av hönsfoder, medan hönorna skrockande tittar på. -Den ungen, den ungen. Pullorna har överseende med Pyret, det verkar som om de förstår att hon bara är ett litet pyre utan vett och etikett. 

Pyrets mamma är världsbäst på att få upp viltvittring, får hon rådjursvittring låter hon som trofast i Lady & Lufsen. Det pinsammaste minnet som matte har är från förra sommaren, då rådjuren skuttade mitt framför nosen på oss. Pyrets mamma började sjunga och hakade upp sig. Det gick bara inte att stänga av ljudet. Matte försökte alla knep hon känner till men icke. Larmet gick fortfarande. Rätt vad det var kom en bil farande och bromsade in. Det var ett par sommargäster som trodde att hunden blivit påkörd, allra minst. Då fick matte stammande och röd av skam säga. Nej då, det var bara min lilla vovve som såg några rådjur. Ber så hemskt mycket om ursäkt! Suck, ibland önskar man att de fyrfota hade både ögonbindel och bomullstussar i nosen. Det lustiga i kråksången är att rådjuren ständigt är i närheten. Eller lustigt och lustigt...

Vildsvinsdoft är ganska härligt det också, fast det skapar inte samma upphetsning. Bara ett grundligt undersökande av de uppbökade plättarna i skogen. Vargskit är synnerligen intressant det med. Knappt hundra meter bakom huset hittade vi en lämning för några veckor sedan. Den undersöktes noga och sedan markerades den grundligt av Tokfia och Fröken kräsen. Matte blev lite konfunderad och undrade om de verkligen skulle skriva en annons till Herr varg. Ingen rädsla visades, bara intresse. Två dagar senare hade Herr varg lämnat ett nytt meddelande på samma ställe. Kiss på en blåbärsbuske och en bit av ett färskt rådjursskinn. Då önskade matte att hon hade samma nos vovvarna så att hon kunde läsa vad han skrivit. Fröken kräsen och Tokfia gjorde om samma procedur som förra gången medan Pyret och hennes mamma var mycket mer intresserade av rådjursskinnet. Pyret tog det och sprang, matte fick locka och lirka för att få låna och titta på det. Matte bestämde sig för att brevväxlingen skulle upphöra och gick inte samma runda på ett tag.

Ja, som sagt, nosar är intressanta och ibland önskar man att man hade de fyrbentas förmåga att läsa dofter. Man gör så gott man kan för att läsa hundarna medan de läser, men ofta känner man sig ganska blind. Som med det här gisslet med fästingar. Nu har de kommit de små äckliga krypen och hur man än försöker ta dem medan de kryper så är det alltid någon liten pestig varelse som bitit sig fast. Man kammar och känner och tittar men missar dem ändå. Men då kommer nosarna till nytta igen. 

Fröken kräsen har utvecklat ett signalsystem och skvallrar för matte direkt. Det tog två ynka dagar för henne att förstå att matte uppskattade att hon markerade, så nu visar hon direkt när Pyret får objudna gäster i pälsen. Bingo!  

Mycket förtret kan nosarna ställa till med om de hittar fel saker. Till exempel något ruttet litet kadaver som doftar himmelskt så att de bara måste rulla sig i det och parfymera sig ordentligt. 

Men på det stora hela för man väl bara buga sig och gapa i förundran över allt de kan. Bara vi människor lär oss att förstå, kan de uppnå i princip vad som helst för att hjälpa oss med mindre utvecklade sinnen. Tänk på alla assistanshundar, räddningshundar, knarkhundar och cancerhundar mm, mm. Fantastiska är de de där sammetslena nosarna som man så gärna pussar på när kryper upp nära, nära och blåser försiktigt på en och säger utan ord, matte jag älskar dig!

Inte som man tänkt sig

Vargavinter/Det blir inte alltid som man tänkt sig

När jag skaffade min första cocker var det för att ha en kompis att ta med mig på mina skogspromenader. Fast redan då fanns en liten röst i mitt huvud som sa, att om tiken blev allt det jag drömt om skulle jag vilja ha en valp efter henne. 

Och visst blev hon allt det jag drömt om. 

Världens bästa kompis. En liten busa som jag fick jobba hårt med att få lydnad på. En liten alfatik som ingen satte sig på -om dom inte helt enkelt var tyngre, och knappt då heller. 

De nedärvda instinkterna var det inget fel på och inte heller på luktsinnet, hon ville gärna dra iväg och spåra, för att inte tala om -jaga! Men, med mycket tålamod, mutor (tur att hon är en hungrig sort) och knep som t ex långlina fick jag henne att förstå att det var aja baja.

Vi hade jätteskoj ihop, men ändå fanns tanken där att det skulle vara roligt att ha en till hund. En kompis till tjejen att busa med.

Jag hade för länge sen sett ut en hane till tiken som var Sobel. Jag är så svag för den färgen. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. 

Av olika anledningar blev det en valp till i stället för att jag tog en kull. En liten chokladpralin som inte gick att motstå!

Man ville liksom bara äta upp henne, så go hon var som liten!

Dom hade verkligen skoj ihop tjejerna. Nu hade jag två som faktiskt lydde och gick att ha lösa mest hela tiden där det inte var trafikerat. 

Men så blev det inte som jag tänkt mig...

Lillan kom in i tonåren och, tja, varför inte?! tänkte tiken och hängde på. Och helt plötsligt hade jag två tjejer som inte gick att släppa alls förutom där det var inhägnat. En hare -så sa de tack och hej! Och mutorna dom kan du äta själv! (ingen hungrig typ) -för det här är mycket roligare! sa lillan.

 Jag hade en dröm till, och det var att flytta till landet. Jag såg framför mig min lilla familj och hundarna i en röd liten stuga. 

Nu kändes det ännu mer angeläget att få den där stugan med tillhörande tomt. Jag hade visserligen hittat flera bra ställen som var inhägnade, men det blir tråkigt i längden och jag var tvungen att ta bilen dit. Det var ändå nästan en mil till bästa stället.

Tiden gick och hundarna blev tre. (Det blir inte alltid som man tänkt sig!). 

Nu skulle stugan äntligen bli verklighet. Vi började leta och det tog inte lång tid innan jag hittade det perfekta stället. Förra ägaren hade kennel, så det var perfekt för hundarna, inhägnat och klart. Granne till huset låg storskogen. Perfekt!

Vi flyttade, dvs jag och hundarna. Och barnen på deltid, det blir inte alltid som man tänkt sig.

Vi fick ett par härliga veckor i skogen, men så började det komma vargvarningar. Jag älskar vargar, men inte så mycket att jag vill mata dem med mina hundar. Så jag blev mer försiktig men tänkte ändå: Vad är oddsen? Inte stor risk att vi stöter på vargen, eller hur?

Så kom rubriken; Jakthund skadad i varg-attack!

Sen ringde grannen; -Du vet där du brukar gå med hundarna, maken såg något i går kväll, såg ut som vargen!

Och jodå, inside information konfirmerade. Vargen har varit 500m från ditt hus! Ha för guds skull inte hundarna lösa i skogen på den sidan viltstängslet! 

Vilket betyder att jag måste ta bilen till andra sidan stora vägen -12 km- om jag vill ha hundarna springa fritt i skogen.

Det blir inte alltid som man tänkt sig!

Till råga på allt blev en vargavinter utan dess like, även vädermässigt.

Ingen mjukstart här inte, bara kånka ved och skotta snö för glatta livet. 

Man kan se det från den ljusa sidan; 

Jag har en egen tomt där hundarna kan busa som dom vill. Och dom älskar det. Snö eller inte snö!

Jag har min lilla röda stuga, även om den är mindre än jag tänkt mig. Och jag älskar den. Kallt eller inte.

Skogen ligger runt knuten och jag älskar den. Varg eller inte.

Och... 

Min chokladpralin väntar sin första kull! Med hanen jag ville ha till min första tik.

Det blir inte alltid som man tänkt sig! :o)

Parningsresa

Åter igen står julen för dörren.

Förra årets julledighet gick i parningens tecken.

För första gången skulle fröken kräsen bli mor om allt gick som det skulle. Höglöpet var beräknat till mellandagarna. På självaste julafton visade hon tecken till att nu var det verkligen dags. På juldagen fick hanhundsägaren - tillika mentor och en mycket nära vän - ett samtal. -Jag tror att det är dags! sa jag. Är du säker? fick jag till svar. Nja, säker och säker, hon ställer upp sig mot allt och alla. Eftersom ingen hanhund fanns till hands som kunde skilja på en löptik och en tik som är mogen, satte sig den stackars mentorn i bilen. På självaste juldagen, vilka änglar det finns. 

Tiken ville gärna leka den leken, hanen var bara lagom intresserad till en början men sen så. -Nej du, sa tiken då och så höll det på ett tag. Till slut fick de till en parning men en halvdan sådan. 

Efter mycket om och men bestämdes det att tiken fick följa med sin kavaljer hem för att vara på den säkra sidan och för att mentorn skulle slippa trassla till sin jul mer än nödvändigt.

Sagt och gjort. Mentorn vände bilen och for hem igen med kärleksparet. På annandagen gjordes inget parningsförsök. Hon tyckte de kunde sakna varandra lite. Men dagen efter var de båda med på noterna och allt gick som det skulle utan krus. Jippie! Nu var det bara vänta och se om det blev något resultat.

Saknade min tös och tänkte att jag skulle hämta hem henne, det var bara det att 2 dagar senare skulle jag följa med mentorn på parningsresa med hennes tik till Värmland. Så tösen fick stanna kvar ett par dagar extra, inte led hon av det där hon satt i soffan och åt ostbågar.

Ett par dagar senare blev jag och vovvarna -som inte var i löp, upphämtade på tågstationen av mentorn med och hennes tik i skuffen. Fröken kräsen fick stanna kvar i soffan och äta ostbågar med mentorns familj. Så satte vi andra siktet på Värmlandsskogarna. 

Det var halt och snöigt på vägarna men vi åkte på med glatt humör med några stopp för att tanka oss själva och kissa hundarna. 

Vid middagstid var vi framme och hann knappt innanför dörren innan det nu tilltänkta paret satt ihop. Inget förspel här inte, sånt tjafs var tydligen inte nödvändigt. 

Vi blev bjudna på en god middag och en massa hundprat och tog en prommis i kylan innan vi knöt oss för kvällen. 

På morgonen tog jag med mig mina tjejer och gamla Jill, 10 år på en promenad. Det var 20 minusgrader och Jill ville hela tiden vända hem till värmen. Väl hemma vid huset fick vi ta en tur till runt kvarteret, för det var kärlek på gång i hallen. Kikade in lite försynt en stund senare och då satt redan de tvåbenta färdiga för frukost. Så var syftet med resan fullbordat. 

Vi bjöds på fika hos uppfödarens dotter medan min lilltös och hennes unglabbe busade så det stod härliga till. Brasan sprakade för fullt och det bjöds på hembakat. Härligt! Vi tog en skön promenad i skogen där mentorn visade hur en lyhörd cocker ska vara, Inte ens halva namnet hann uttalas innan tiken vände på en femöring och undrade; -Ville du nåt matte? Grön av avund såg jag min ena tös sätta av över fältet och slå dövörat till. 

-Tjoho vad kul det här var! Hm...

Väl tillbaka på gården tackade vi för oss och satte siktet på Stockholm igen. 

Det blev en lång resa hem, dels på grund utav "gamla bettans" GPS som inte tyckte att vägarna vi åkte på fanns(!) och dels för att vi var så trötta att vi satt och fjollade oss. Mentorn körde bilen medan jag körde Ahlgrens bilar - med gott resultat ;) Kontentan blev en smärre omväg i full snöyra. Gubben hennes tyckte vi var hopplösa när vi ringde och frågade var vi var och vart vi skulle, kan inte förstå varför?  

Hem kom vi i alla fall tillslut. Lite senare än tänkt, men vad gör det när man har ett underbart sällskap. Det blev ett kärt återseende när fröken kräsen hämtades. jag tror inte hon saknat mig ett dugg. Trogna jyckar, ha! Bjuder någon på lite gott så vänder de en snabbt ryggen!

Valpar blev det såsmåning om i båda fallen, så den resan kommer vi inte att glömma i första taget. Hundarna är bara halva nöjet i hunderiet, tänk vad mycket människor man får träffa och hur många upptåg man får vara med om.

I år ser jag fram emot en jul utan parningar. Om den blir så lugn och skön återstår att se. Med två vilda kattungar och en 9 månaders valp -resultatet av ena parningen, (inte kattungarna alltså) som tillskott i flocken blir det nog ett jämt sjå att bara få granen att stå. :)

Önskar er alla en skön julhelg och ett gott nytt år med nya skojiga upptåg tillsammans med era fyrbenta.

Yvette 

Trädgårdsmarodören

Trädgårdsmarodören

Lång var väntan efter våren i år med det tjocka snötäcket som skulle smälta.

Så äntligen började det bli dagsmeja och det droppade från taken. Helt plötsligt, var man som ägare av ett antal bepälsade odjur inte riktigt säker på att det var vår man ville ha. ALLT var geggigt och grusigt. Vägen var en sörja av ömsom is och ömsom lervälling. En välling som torkade och bildade en egen liten öken över alla ytor i huset.  Som tur var varade det inte länge. Våren kom med stormsteg och all den där snön försvann ganska kvickt. De få fläckar som blev kvar ett par extra veckor, användes flitigt av cockrarna att rulla sig och gnugga ryggen på. Det är tydligen något visst med drivor som smält och frusit ett antal gånger så att det bildat en riktigt hård skare...?

Massor av dofter trängde upp ur den tinade jorden och det gick att GRÄVA igen. Tjoho! sa lillan och satte genast igång med trädgårdsarbetet. 

Matte flyttade kompostgaller vartefter lillan och hennes kumpan bytte ställe. I jordhögen som matte använde stack helt plötsligt bara en blå rumpa upp. Tassarna, som helt ärligt inte var direkt nyfriserade, samlade ihop lagom mycket jord att så potatis i. Och med dörren öppen mot våren hamnade den förstås inomhus. Vad tänkte människan på som la det beiga och VITA klinkergolvet i hall och kök?

Nåja, matte tänkte sig lite trädgårdsarbete hon också och införskaffade ett par säckar jord och dito kogödsel. Dagen efter kom matte ner till vad som helt klart var en brottsplats! Små, små, bitar av plast i diverse färger, låg utblandat med den utspridda koskiten och jorden. Lillan hade en avslöjande brun mask av jord över nosen och om den inte varit där hade doften avslöjat henne ändå. Nog för att det skulle blandas, men inte just där och tanken att ha fullt av små plastbitar i trädgårdslandet hade inte riktigt slagit matte heller i ärlighetens namn.

Några vattensjuka jasminbuskar skulle flyttas och i väntan på att matte skulle bestämma sig för var de skulle stå planterades de i stora krukor. De såg snart mycket gladare ut och började sätta knopp. Men i stället för att växa och bli större verkade de minska i storlek. Förklaringen kom när lillan ertappades än en gång med att leka trädgårdsmästare. -Skulle de inte tuktas lite? undrade hon försynt med viftande svans. 

Matte tillbringade en hel dag på baksidan med att kratta och rensa rent från vildhallonskott. De drogs upp med roten för att sättas i jorden någon annanstans. Trädgårdsmästaren tyckte att de nog var lite långa och delade en hop av dem i småbitar. När matte räddat resterande skott och var hon riktigt nöjd med kanten av hallon som fanns kvar. Tills ett par dagar senare, då lillan helt sonika fått för sig att beskära en stor del av de skott som skulle till att bära frukt den här sommaren. -Jag såg hur du gjorde matte, sa hon stolt!

Nästan en hel dag gick åt till att flytta en betongtrappa som förre ägaren hade släpat ut på gräsmattan så att den nu inte ledde annat än rakt in i staketet i stället för till grindhålet på baksidan. Med mycket möda och stort besvär användes allt från spett till vedträn för att "rulla" trappan i sidled. Trädgårdsmästaren och hennes kumpaner "hjälpte till" genom att förflytta vedträn som matte behövde utom räckhåll och förvandla dem till något som mer liknade späntved.

Nåväl, när trappan sen var på plats fanns en stor ful jordfläck där den tidigare stått. Matte var snabb att plantera diverse lökar och fröså för att där snart skulle bli grönt igen. Dessa lökar har planterats mer än en gång kan meddelas. NÅGON gräver upp dem igen. Kompostgaller i all ära, men hur många ställen ska man behöva hägna in egentligen? undrar matte i sitt stilla sinne.

Rabatten vid den soliga garageväggen har fått nytillskott av lökar av alla de slag efter ett härligt besök på årets trädgårdsmässa. Spänningen är olidlig i väntan på att se hur många av dem som tålde att grävas runt med och trampas på av lillan, som tydligen inte alls tycker att en upphöjd rabatt är något hinder för utforskning. 

Tulpanerna och krokusarna som planterades förra året kämpar med liv och lust för att komma upp, men ser sorgligt fransiga ut i kanterna av oförsiktiga tassar som klampat runt. De plastkrukor som matte inte är tillräckligt snabb med att rädda undan, slits kvickt i småbitar som matte får gå och samla upp resterna av. Listan kan göras hur lång som helst och våren har precis börjat.

Nä, tacka vet jag resten av ligan. Visst plockade fröken nr 3 penséerna rena från alla blommor första sommaren. Och fröken kräsen tyckte mycket om plastkrukor hon också. Och ja, chefen hade också sina hyss för sig, som att gräva upp mormors gräsmatta så där blev fula bruna fläckar. Men den här lilla damen som självutnämnt sig till trädgårdsmästare, är av en helt annan kaliber. Matte undrar i sitt stilla sinne, om det finns någon liten djävul som sitter någonstans och fnissar åt ironin i, att lillan faktiskt är döpt till Blomma. 

Skön sommar allihop! 

Och ni som "bara" har balkong och ingen trädgård misströsta icke, era blommor är säkert i njutbarare skick än våra.

Yvette 

Vänta smått

Så har vi hunnit till slutet av året än en gång. Men vintern har dröjt och ingen är väl gladare än jag så länge snön lyser med sin frånvaro! Med förra vinterns eviga snöskottande och pälsar fulla av ändlösa snöbollar i färskt minne, ber jag ödmjukast om en kort vinter, med måttligt med snö. Hösten har varit underbar, är än i skrivande stund, även om temperaturen börjat sjunka något. Julförberedelserna är snart i full gång, fast här hemma blir de nog måttliga i år för vi väntar smått inom kort.

Så här en vecka före beräknad valpning har mitt yttepytte-hus möblerats om för att valplådan ska stå så skyddat som möjligt. Vi får ju inte störa lilla mamma i onödan när de små väl är här. 

Chefen och fröken kräsen har nog fattat vad som är i görningen. Om chefen kunde, skulle hon sätta ut annons för att hyra rum någon annanstans ett par månader. Småkryp är det värsta hon vet. Urk! 

Fröken kräsen är ju själv mamma och har provbäddat i valplådan, men kom fram till att den nog inte var till henne den här gången. 

Lillan eller ska vi kalla henne Tokfia (för hon är till storleken betydligt större än de andra även om inte mognaden har kommit så långt än) har testat hållbarheten på konstruktionen. Håller den för att luta sig emot? Hoppa emot gallren som håller upp lyans tak? Osv. -Hm, vad matte är grinig, det är väl bara sätta upp igen, fast bättre om det nu inte håller för lite vanligt bus! 

Kissekatterna gillar inte den nya möbleringen. Den ena har blivit av med sin avstampsmöbel för att ta sig upp på hyllan där hon sover och den andra har inte sin möbel hon brukar hoppa ner på. De sover helst på varsin bokhylla. Vad de däremot gillar är valplådan. 

Första kissen - Pimpinella gjorde som Tokfia och testade hållbarheten. Hoppade ner från bokhyllan och landade på "taket".  Det kan ju bli något av ett kaos om det ligger en mamma som vaktar sina valpar där inne. 

Strängt förmanande och bortlyftande av kissekatt följde. En minut senare låg hon där igen och tvättade sig makligt, som om det var en hängmatta bara till henne. Upprepning av proceduren följde. Ett par gånger dessutom. Kisse nr 2 - Rosie tyckte att det var en väldigt bekväm inrättning och lade sig genast i mörkaste hörnet och spann. Hon tittade storögt på mig som om hon sa: -Vadå valplåda? Perfekt kattlåda! 

Ibland är det svårt att göra sig förstådd hos de fyrbenta, eller så ger de helt enkelt fanken i vad man säger och låtsas att de inte förstår. Vad vet jag.

Har byggt in min föstukvist så här till vintern. Ska bli skönt att slippa få all snö direkt in i hallen. Ombyggnaden har gett de fyrbenta en hel del brydderier. Nu finns helt plötsligt två dörrar man ska passera för att komma ut i det "fria". Inte alls lika kul som längre tycker vovvarna, det blir liksom inte riktigt samma fart och upphetsning. Fattar inte alls vad matte ser för positivt i det. Dessutom måste man skälla för att få komma in annars hör ju inte matte. Det räcker inte längre med att "skrapa bort målarfärgen på dörren". Fast lite kan man ju ändå modifiera, ser ju lite löjligt ut med en helt vit dörr...

Kissekatterna har inte längre en veranda att sova på, jo på baksidan av huset men det är inte detsamma. Varför? Jo, för att matte sover inte på den sidan av huset. Katterna har gjort det till en sport att uppfinna så många sätt som möjligt att väcka matte på. Några exempel; Hoppa på grinden så att det skallrar i väggen, hoppa på fönterbläcket som är så smalt att man ofelbart ramlar ner med en duns. Klättra upp efter fönsterfodret och om matte inte vaknar av något av det, eller jamningarna -Hänga sig i bunten med koppel som är upphängda på väggen och se till att det rasslar så mycket det bara kan. Bingo!

Varje nytt påfund hejas på av hundarna som vant sig vid det gamla men vaknar och skäller vid nya skrammel. Bara för att förtydliga ska jag väl tala om att katterna visst får vara inne på nätterna, men då använder de sig av lika många knep för att få mig att gå upp och släppa ut dem. Först tidningen som vattenskålen står på, sen pling pling med låset nere på dörren. Gud vad hon sover ... scratsh scratsh på tapeten. -Aha nu e hon vaken. Ja ni fattar säkert.

Vilken idiot tänker ni. Det är ju lätt avhjälpt med en kattlucka. 

Mm, jo visst. Bara det, att det har liksom tagit emot att få råttor och diverse andra gnagare och småfåglar serverade på sängen. Det räcker med att de ligger utanför dörren. Fast jag har gett mig och satt in en kattlucka för husfridens skull.

Bara ett problem. Katterna går bara ut eller in med hjälp än så länge, de vill inte öppna luckan själva. Den enda som fattat hur man gör med kattluckan är Tokfia (Lillan). Hon kör gladeligen ut huvudet och kollar läget, snusar i luften för att se vad som är på G. Matte ber snällt: -Lilla gumman kan du stänga luckan, det drar kallt. 

Samma sak när hon är ute. In kommer ett glatt cockerhuvud, -Hallå här e jag, kan man komma in eller? Äh förresten skulle bara kolla vad ni gjorde! Tja ba!   

Så kontentan av det hela är än så länge, kattlåda och hundlucka.

På min önskelista i år står inte mycket, förutom det där med kort vinter med lite snö.

Om jag till jul har valpar i lådan och katterna använder luckan så blir jag jätteglad. 

Och Du snälla Tomten, det gör inget att vissa av presenterna kommer för tidigt.

God Jul

Ibland går det...

Ibland går det vilt till...

Ibland har man en sån där dag då man är rastlös och har massor att göra, men ändå har tråkigt och inte riktigt kommer igång. Jag hade en sån dag. Bestämde mig för att ringa vän som har ett gäng Kooiker och fråga om hon ville ta en promenad. -Visst, gärna ska bara fixa lite annat först. Hon föreslog att vi skulle gå ut på sjön så hundarna kunde rusa av sig ordentligt. Jag hade inte vågat mig ut på isen själv, inte hon heller. Sagt och gjort. Vi tog våra gäng och promenerade ner till sjön. Solen sken från klarblå himmel, en helt perfekt dag för en långprommis.

Eftersom mina hundar gärna jagar så fort de är i skogen, gick vi ut en bit på isen innan vi släppte loss dem.  Gissa om mina hundar sprang! Galet härligt matte, är du säker på det här? Japp, varsågod och spring men håll er på isen. Jag hade utrustat mig med extra goda köttbullar, små delikatessmodeller fyllda med ost och skinka. Jag vet, det låter inte klokt, jag hade faktiskt tänkt att äta dem själv, men hundarna tyckte att de var godare än vad jag tyckte. 

Chefen som gärna drar iväg med de andra kom gladeligen på inkallning när dessa delikatesser vankades, resten av tjejerna följde hennes exempel. Oftast i alla fall, ibland kom de rusande men väjde i sista stund för att bara springa förbi. Andra gånger kom de tillräckligt nära för att hinna snappa åt sig en köttbulle. En av dem valde helt sonika att gå i väldigt fin fotposition för att tiggga till sig lite extra, men ändrade sig snart och stack iväg igen. 

Ibland syntes bara sju små prickar i fjärran. -Vänd! gormade jag och hela gänget gjorde en stor sväng och kom rusande i vild galopp. Härligt, precis vad vi behövde den här dagen. 

Nu skulle vi haft fika sa vi till varandra, samtidigt ringde vännens telefon. Det var hantverkarna som var på ingång alldeles för tidigt. Vem har varit med om hantverkare som kommer för tidigt? Ett snabbt och snöppligt slut blev det på den gemensamma promenaden. 

-Äsch vi kan väl gå ut igen när de är klara, sa vännen. -Ja, varför inte, så tar vi med fika också.

Någon timme senare bar det iväg mot sjön igen, med kaffe i ryggan.

Hundarna var lyriska. Va, en gång till?! Jippie!

Medan vi gick där på isen diskuterade vi vargläget. Och jo, vår information stämde överens. De sex vargarna har nu fått sällskap av två unghannar i sitt revir, så nu är de åtta till antalet. De har setts i området rätt frekvent sista veckorna. Senast förra veckan bara ett par km rakt genom skogen bakom mitt hus. En bekant till vännen hade mött en unghanne på promenad och den var inte ett dugg skygg. Kanske är det vargvittring, som har fått Lovis ragg att stå på ända när de gått ut på baksidan för sista kissningen, då och då den senaste tiden. -Ja, de håller ju till mycket här på bortre sidan av sjön säger vännen. 

Jag bestämmer mig för att koppla upp hundarna när vi närmar oss klipporna vid skogskanten där vi ska fika. Här tas inga risker, ingen av mina cockrar ska bli mellis åt vargarna. De får hålla sig till rådjursdiet, där med basta.

Vi satte oss på klipporna och mumsade dadlar, ost, päron och choklad till varsin kopp kaffe. Vännens äldsta tik tyckte att jag var väldigt trevlig som hade så goda köttbullar så hon höll sig nära, väldigt nära. Rätt var det var hade hon vält burken med godsaker. Mmm ost var jättegott! 

Vännen var chockad, så brukar hon aldrig göra! Jag skrattade gott, så skönt när andras hundar gör satyg.. (Så här i efterhand kan man ju fundera på vilka signaler jag sänder ut, men det är en annan historia.)

Vi säger till varandra där vi sitter i solen och myser, att det är det här som är livet. Det är därför vi bor som vi gör mitt ute i skogen. Varg eller inte. 

Efter fikat på väg tillbaka över isen kommer helikoptern susande i skogskanten. Jaha, säger vännen, nu har vi tydligen vargarna nära, de är ute och pejlar. Vi håller ett extra öga på hundarna, så att de inte får för sig att dra iväg till skogs. Hundarna njuter av friheten och rusar vilt över isen. Vi njuter av att bara titta på när plötsligt en stor siluett visar sig på himlen. -Jäklar! Utbrister vännen, nu är örnen här! Mycket riktigt seglar han rakt över oss med siktet på hundarna. Med en underton av panik kallar vi in hundarna. Hennes kommer lydigt, medan mina drar några repor till. För visst hör de på rösten, att nu är det koppeldags. Örnen cirklar över oss högt där uppe.

De tre äldsta kommer i alla fall, men den fjärde lilla rackaren får för sig att nu ska vi leka tafatt. Ta mig om du kan matte! Matte lockar och säger till på skarpen om vart annat, men icke. Lillan drar igång ett jaktskall för hon har fått syn på fågeln som seglar där uppe. Kom igen då! ropar hon till de andra. Paniken smyger sig på. Jag skuttar och viftar och ropar hejdå för att locka in henne, men hon är envis. Tillslut kommer hon i alla fall, och vi drar en lättnadens suck samtidigt som örnen ger upp och seglar iväg bort över skogen.  

Lättade traskar vi hemåt. Så mycket för en långtråkig dag. Ibland, när man mist anar det, så går det vilt till.

Valpsjuka

Valpsjuka (icke att förväxlas med den typ som vi vaccinerar emot).

Har drabbats en väldigt besvärande sjukdom, det är valpsjuka ,den obotliga formen tror jag. 

Att skaffa hund är ett stort beslut. Att skaffa nummer 2 är också ett stort beslut, är det verkligen rätt mot nummer 1? Nummer 1 får visserligen en kompis i alla lägen men också ständig konkurrens. Men är man hundtokig så är man. Vissa anser en bara för tokig, men det får man bjuda på. I mitt fall slank ju nummer tre in i flocken också, men nu fick det vara nog. Man ska ju hinna med också. 

Så kom den dagen jag länge längtat efter och min första valpkull föddes.

Att få valpar var allt jag drömt om och lite till.

Först spänningen när man väntar på att det ska visa sig om tiken är dräktig eller inte. Sen oron för hur valpningen ska gå. Alla förberedelser, valplåda och alla - i fall att - akut saker - bra att ha hemma... Se magen växa och bli tjockare och tjockare, uppleva miraklet när man kan känna valparna slå små kullerbyttor där inne. Så vaknätter då det börjar närma sig och tiken är orolig och är uppe och trampar runt och hässjar och vill få magen masserad. 

Efter en dag med massa tecken gick tösen självmant och la sig i valplådan. Vattnet gick, och inte i valplådan utan i mattes säng där hon hoppat upp för att få stöd i en stund som känns obekant...

Självklart händer det mitt i natten också, då mentorn ligger hemma i hög feber och inte kan komma. Sånt hör ju till... Men, med telefonen i högsta hugg gick allt bra.  De vet ju själva vad de ska göra, tikarna. Lite svettigt när första valpen fastnar i navelsträngen så jag får gå in och nypa av den för att kunna öppna fosterblåsan, men sen går allt som smort. Känslan när allt är klart är obeskrivlig, som när man satt sina egna barn till världen. Lyckan över de små pyrena som anlänt. Tröttheten är som bortblåst fast man är helt slut. Man vill bara titta och titta och titta på underverken!

Så kommer nästa orosmoment. Får de tillräckligt med mat. Tiken vill inte äta, bara bli handmatad med köttfärs och äggula. Goda råd haglar. Mata på, Nej akta dig så att hon inte får för mycket av det, det kan bli komplikationer. Så äntligen kommer mjölken igång ordentligt och valparna ligger där nöjda som små blanka korvar och tuttar. 

Men bara på på favorittuttarna. Så börjar jobbet med att få dem att ta de andra tuttarna så att det inte ska bli mjölkstockning. Vilket det ändå blir förstås. Två dygn av masserande, mjölkande och varma handdukar senare har det problemet också löst sig. Pust! 

Den närmaste tiden är lugn och tiken fixar allt själv. Äter som hon ska, dvs mängder! Jag behöver bara finnas där och se till att allt är rent och att alla växer som de ska. Tjockare och tjockare blir de små och börjar låta - först piper de som små marsvin liksom knorrande. Sen låter de som fiskmåsar. de skriker högljudt när de är hungriga eller om någon snor tutten. Vilket ljud att vakna till! Sen kommer morrningar och vaff, så sött! Livsfarliga små monster i lådan. 

Så vid tre-fyra veckor börjar de bli nyfikna och vill kolla världen. Börjar kravla sig över lådkanten. Sen går det i en rasande fart med matning, städning och passning. Runt, runt som en karusell. Valparna tar över huset mer och mer. Kräver mer, större ytor och mer utmaningar. Klättrar hoppar och biter på allt. Miljöträningen börjar, de ska åka bil, se människor, trafik och andra hundar och djur. Prova olika underlag, hala, knöliga, prassliga... Följa med till sjön och in i skogen så att de vet vad världen kan erbjuda. 

Man halkar i kisspölar och får skurknän. Kläderna är ständigt skitiga och luktar fränt av den speciella doft valpar har. Kiss och något obestämbart gosigt som bebislukt. Det är ett heltidsjobb. Man är helt slut men har ett leende på lut mest hela tiden. De är helt underbara och små monster på en och samma gång. De visar sina olika personligheter. En äventyrare, en kaxig, en blyger och en toker. En ferdinand och en bolltokig osv. Veckorna går och plötsligt är det dags att börja släppa ifrån sig de små.

Mycket noga måste valpköparna väljas ut. Viktigt att de passar ihop, valpen och den nya familjen. Men åh, vad svårt det är att se dem åka, samtidigt som det är härligt att se glädjen hos den nya familjen och att få lära känna nya människor. En efter en lämnar de små boet och snart har alla fått hem utom en... Som har haft flera spekulanter men som jag har så svårt att släppa. Hon har liksom bitit sig fast i hjärtat, den lilla rackaren. Det går bara inte, men inte kan jag ha fler hundar heller..

Så löser jag det på ett brilljant sätt... Jag ger henne helt sonika till min dotter! Smart, eller hur! Nu är det inte jag som ska ha kvar ännu en hund utan dottern som fick en egen. 

Sen att hon reser jorden runt och studerar och bor mer borta än hemma är en annan sak. Eller, vadå?

Ja, ja, jag får väl erkänna att jag har 4 hundar då!  Men vad gör man när man fått valpsjuka? Det går bara att bota på ett sätt mig veterligen. (Att det sen bara är tillfälligt är en annan femma.) Men just för tillfället är mitt behov mättat, ( fast när jag ändå föll dit blev det några kattungar också.) 

Har lovat mig själv att när jag blir sugen på en kull till ska jag bokstavligen sätta mig i en pissoar (för det är så hemmet luktar hur mycket man än städar) klockan fyra-fem på morgonen och titta på bilder på valparna och sen bestämma mig för om jag verkligen orkar gå igenom allt det här igen. Sömnbristen, den eviga städningen... ett hem som aldrig känns fräscht, oron för än valparna, än tiken. Hitta familjer till de små...

Men, å andra sidan, den ljuvliga resan man får vara med om som uppfödare, de underbara små krypen man får se utvecklas från små hjälplösa knyten till busiga små vildhundar. Och sen ynnesten att få följa med på den vidare resan. Ja, ni förstår nog precis som jag vilket som kommer att väga tyngst. Man glömmer ju så lätt, det är ju liksom det som gör en till människa.

Vad som händer framöver när nästa kull planeras vet man inte, men inte kan jag ha fler hundar än 4 i alla fall! Nu får det verkligen vara stopp. 

Fast, man vet ju inte...Jag har ju en son också. ;)   

Vår

Vår!

Solen skiner och fåglarna kvittrar och dagarna blir längre och längre, kan det vara bättre än så! Här i skogen är det mesta fortfarande täckt av snö eller is. Söder om huvudstaden sticker krokusarna upp, men hos oss har inget vaknat ur vinterdvalan än. I skrivande stund är marken frusen och lervällingen har ännu inte tagit över -den enda delen av våren jag inte längtar till. 

Upp till vårt hus leder en lång krökt backe som nu är täckt med is. Den enda som tar sig fram där utan fara för livet är undertecknad, eftersom jag för några år sedan gjorde mitt livs investering i ett par skor med inbyggda titandubbar. Utan dem skulle jag ligga som en skalbagge på rygg på ett ögonblick. Minsta pyret i flocken gjorde en snygg piruett på väg ner för backen och åkte baklänges på rygg runt hörnet på hönshuset. En komination av isdans och rodel som fick matte att dra på smilbanden, tur att de är så mjuka de små liven. De stora tjejerna räds inte isen utan kör sin "autobanrunda" i flygande fläng runt tomten. Hur de håller sig på alla fyra är för mig en gåta.

Vägarna här ute sandas inte på hela vintern så isen ligger tjock där också. Den senaste tiden har matte halkat runt även med dubbar, så kommandon som: sakta! och försiktigt! har använts flitigt. Just nu går vi de flesta promenader till skogs även fast vargen lämnat sina tassavtryck precis på vår stig. Jag tror inte den kommer och tar oss alla i en enda stor tugga och koppeltvång råder ju ändå nu i skogens barnkammartider. 

Den enda som löper fritt är pyret, som är vårt senaste tillskott i flocken. Med sin ringa ålder på 3 1/2 månad skuttar hon inte så långt. En stor del av tiden håller hon sig själv kopplad genom att hänga och kampa i någon av de andras koppel -till deras stora förtret. Matte fnissar mest och tackar för "hjälpen" att hålla i. 

Pyret är en klipsk liten tös. För ett tag sedan gjorde vi ett godisträd under en promenad. En vecka senare gick vi förbi på samma ställe och vips var hon framme och undersökte om där fanns något gott. Vilket minne!  Matte fick kvickt ordna så att trädet bjöd på gottis. 

Under våra turer i skogen korsar vi då och då bäckar och rännilar fulla med iskallt vatten. Pyret tycker inte om att kliva i det kalla vattnet utan går omvägar. Häromdagen när vi var ute hade det blivit väldigt brett mellan iskanterna (för ett litet pyre) och hon hade ett sjå innan hon tog mod till sig att hoppa över. Dagen efter var hon lite kaxigare och tänkte att det var lätt som en plätt och gav sig ut mot kanten för att hoppa. Det var bara det att isen hade blivit tunnare och brast under henne. Plums ner i det kalla vattnet! En mycket förvånad och blöt tös ruskade på sig av obehag innan hon fortsatte vägen fram. Det är mycket att lära när man är ett litet pyre. 

Vad hon kvickt lärt sig är att hoppa upp på stenar för att få en godis. Men även där finns saker att lära -som att lodräta bergväggar kanske inte är den bästa "stenen" att välja. Matte fick hjärtat i halsgropen, för upp kom hon på något sätt och det var väldigt långt ner till marken. Godis i huvudhöjd på matte och hela vägen ner för att få pyret i helt skick med oss hem. Hon tror visst hon är en bergsget den lilla tokan. Fast visst är det härligt när ett sånt litet pyre tar egna initiativ!

Hundarna har vårkänslor på alla möjliga sätt och vis, de njuter av solen och ljuset minst lika mycket som oss tvåbenta. Många av dagens timmar spenderas utomhus. Kattern har också vårkänslor och en friare har dykt upp som gubben i lådan. En strykarkatt av allt att dömma. En stor stilig karl, med en lika stor röst, vilket matte inte uppskattar nattetid. Att hela flocken ger honom en utskällning och jagar "rumpan av honom" bort från tomten tycks inte avskräcka mer än för stunden. 

Hönsen har kommit ut ur huset, de har vägrat sätta sin for utanför dörren medan kylan hållt i sig. Nu lapar de sol och värper för glatta livet. Pyret älskar hönsen! Och till skillnad från resten av flocken jagar hon dem inte. Hon följer med in i hönshuset vid utfodring och plockar i sig lite smått och gott, hönsskit och foder om vart annat. Och pullorna verkar förstå att hon bara är ett pyre och står lugnt kvar och äter. Lite surt kackel blev det i morse när hon tog stora tuggor ur mattråget. 

-Hallå där! Spara lite till oss!

Två av tikarna är i löp och i brist på manligt sällskap roar de sig med varandra -Som sagt vårkänslorna visar sig på alla möjliga sätt. 

Till sist för att återknyta till önskelistan till tomten i förra numret. Jag fick en kort vinter med väldigt lagom med snö. Jag fick också valpar i lådan (som katterna huserade i ) och katterna lärde sig att använda luckan i dörren (som mest användes hundarna som utkik). Allt precis som önskat. 

Som bonus fick jag en hel valpkull som lärde sig att använda kattluckan. En syn för gudarna var det när de små en efter en rann ut genom den stängda dörren. Plupp, plupp, plupp, plupp... på så sätt lärde sig kvickt att gå ut och kissa. 

Pyret som är kvar här hemma använder fortfarande luckan och går ut och in efter behov. Jag undrar hur det kommer att se ut dagen hon inte längre är tillräckligt liten. Förhoppningsvis är våren då så lång gången att dörren står på vid gavel...

En riktigt skön vår önskar vi er alla två och fyrbenta! 

När lillan...

När lillan kom till jorden hamnade sakerna i snön...

Allt jag önskat mig av tomten slog in. :)

Valpar i lådan, katterna använder kattluckan och vintern blev inte så lång och snörik som den förra. Som bonus fick jag en valpkull som kvickt lärde sig att använda luckan och gå ut och kissa. Det såg för dråpligt ut när de rann ut genom den "stängda" dörren en efter en... och sen in igen. Plupp, plupp plupp... Lika dråpligt lär det nog se ut den dagen Pyret inte kommer ut längre, väntar på den minen med ett leende på lut. Om hon inte fastnar på mitten förstås, då ler jag nog inte lika stort. 

Ja som ni kanske gissat redan, så blev det då en lite parvel kvar. Igen...

Pyret vi utökat flocken är snart 4 månader. När alla valpar flyttat utom Pyret började hennes mamma ta med sig saker ut och gräva ner i snön. (Vi börjar få väldigt tomt i leksakskorgen.) Så fort hon fått mat skulle något grävas ner. Ben gick inte längre att äta direkt utan skulle först grävas ner ute, och sen en stund senare hämtas in. Tugga på det gick inte då heller, utan först skulle det vankas runt och pipas en lång stund. Om Pyret redan låg och tugga på sitt ben så kunde hon möjligtvis knapra lite på det, eller, så skulle det ut igen. Så höll hon på. Att gömma mat och annat innan valpning eller under tiden man har valpar är väl en sak, men att börja gömma när valparna har flyttat verkar lite virrigt, tycker jag i alla fall. Kanske hon tror att de små kommer hem hungriga snart och då behöver de både leksaker och tuggisar. Vem vet vad som rör sig i ett cockerhuvud.

Nu har hon fått en annan vana. Så fort hon fått mat går hon och hämtar en leksak och går sen till dörren, och Pyret ska med ut. Så leker dom en stund och sen ska leksaken begravas. Eller bara lämnas där ute åt sitt öde. Vissa saker dyker hux flux upp igen, smutsiga och blöta, gärna i min säng. Jag tror att leksaker kommer att växa upp som svampar ur snön när den smälter bort. Udda gräsmatta kommer jag att få i år om hon inte slutar innan marken tinat upp...

Inte bara tösen är virrig ibland, utan även matte. (Väldigt ofta faktisktom sanningen ska fram.) 

En mycket uppskattad valpköpare bor i faggorna och vi brukar åka och storhandla tillsammans. Hundprat medan man shoppar hundmat, och lite skojiga saker - till vovvarna förstås. (fast vi inte skulle ha nåt) Ja, och så lite till oss tvåbenta så där i förbifarten. Varje gång skrattar jag gott åt alla busstreck och knasigheter avkomman har hittat på. Jag tackar i tysthet försynen som gjorde att han hamnade hos just henne, när jag hör allt rackartyg den lilla älsklingen hittar på. Inte många skulle ha humorn i behåll efter hans framfart. Bakom den oskyldiga uppsynen döljer sig helt klart små djävulshorn. Är hon virrig och glömmer att "säkra" något intressant i hemmet innan hon lämnar det, har uppfinnarjocke gjort om vad det nu var hon glömde, till något helt annat. Han gillar att designa, om man säger så.

Efter våra shoppingturer brukar det bli en hel det kånkande från bilen upp för min lååånga backe. Vännen tröttnade till slut på mig, så i somras kom hon med en pirra att dra upp fodersäckar och diverse annat på. Vad enkelt det blev! 

Hela vintern har hon tjatat på mig att jag ska skaffa en pulka för att kunna dra sakerna istället. Men eftersom jag är så virrig kommer jag inte ihåg att jag ska skaffa en, förän jag är hemma och står inför själva problemet igen.

En dag knackade det på dörren och där stog hon, med en pulka. Åh så lätt det blev igen! 

Häromdagen när jag kom hemsläpandes med matkassar tog jag pulkan upp för backen. Väl uppe släppte jag ut hundarna. De tog ett varv på tomten, men sen ville de komma in och kolla vad jag "jagat" ihop den här gången. Jag plockade upp allt och upptäckte att det saknades en broccoilibukett. Visst köpte jag väl två? Typiskt virriga mig. Har säkert glömt den i affären, tänkte jag. 

Upptäckte sen att lilla mamman fortfarande var ute. Hon är sällan ute själv. Ett litet ljus började gå upp. Har förstås tappat något i backen. tittade ut genom fönstret och såg en rulle ligga där. ??? Va, men det är ju två rullar i förpackningen med hushållspapper... och ingen vovve inom synhåll. 

Det var ingen hushållsrulle, det var ett paket med riskakor (som jag inte ens kom ihåg att jag köpt föränn jag såg det). Konstigt att hon inte tagit det, riskakor står väldigt högt på listan av godsaker. Tösen dök upp bakom garaget men försvann lika fort igen. Gick runt hörnet och såg henne gräva fram något ur snön i det frusna grönsakslandet. -Titta matte vad jag har hittat, den bara låg här! Min saknade broccolibukett. 

-Men vad bra lilla gumman, nu växer det färdiginplastad broccoli mitt i vintern! Inte ens jag är så virrig att jag går på den finten. 

Cockerögonen sa, -Jag hittade den bara här, då är den väl min? Hm nej, den där var faktiskt min, sa jag. 

Lite skavd i änden, men ganska hel ändå för att ha varit med om äventyr räddades grönsaken. Inne hos resten av gänget delades den upp i rättvisa bitar, jag var inte så sugen på att äta den själv längre och broccoli är det bästa töserna vet. Och i slutänden så är det väl ändå så, att det man hittar det får man. Eller hur var det nu, jag kommer inte riktigt ihåg. 

Lillan räddar julen.

Jag är en riktig julälskare.

Julklappar är inte min stora grej. Visst är det skoj med paket, både att ge och att få. Och så är det ju så vackert när de ligger där i stor hög i olika röda och gröna, himmelsblå, guldiga och silvriga papper under granen. Men det är ju så svårt att hitta på något att ge när alla har ALLT! Och hur tröttande är det inte att springa staden runt och jaga klappar för att sen komma hem på värkande fötter till ett gäng överlyckliga vovvar som glatt hojtar -Äntligen promenad! Jamen skynda dig då vi är nödiga!

Nej, det viktigaste för mig med julen är att familjen är samlad och vägen dit.

Jag menar; hur mysigt är det inte att pynta inför första advent! Att få hänga upp stjärnorna och ta fram adventsljusstaken. Se Chefen sitta där och tindra med sina pärlögon i kapp med ljus och lampor. Inte för att hon förstår att det är jul på gång. Men hon är inte dummare än att hon fattar att det att det är något bra när matte sjunger i kapp med julsångerna gör knasiga danssteg så att barnen skrattaroch skakar på huvudet.

Och hur härligt är det inte att baka årets första lussebullar och äta dem alldeles varma och goda. Det gillar hundarna också! Deras njutning börjar redan när ingredienserna plockas fram. -Åhå det vankas bakning, smaskens! Sen infaller en mer eller mindre tålmodig väntan på att resultatet ska provsmakas. Lussebullar är en storfavorit hos Fröken kräsen. (som jag faktiskt blir tvungen att döpa om för i och med flytten till hus har hon helt plötsligt blivigt en äkta cocker och börjat äta med god aptit.) Hädan efter kallad...Hon kan bara inte få nog av de guldgula läckerheterna!

Det hör också till julen att göra en riktigt stor pepparkaksdeg som räcker till både småkakor i alla dess former (cockrar också förstås) och stora hjärtan och änglar att hänga i fönstret. I vår familj pysslas det ohämmat. Det klipps och klistras och målas, men framför allt görs det allehanda ätbara "konstverk" och byggnader av pepparkakor och kristyr i alla regnbågens färger. Dessa avnjuts under lååång tid av vovvarna. Varje gång de går förbi stället där pepparkakshuset är placerat, kan man riktigt se hur det lägger sig en drömmande dimma framför ögonen, tills de vaknar till och kommer i håg att det där är bäst man låter bli. Men oj vad det luktar gott!

Julmarknader är väl inget som mina fyrfota vänner njuter av direkt men väl stunden efter, då vi tvåbenta dukar fram ett helt bord med glögg och diverse ljuvligt doftande bakverk. Då är de såå lyckliga att är små söta Cocker Spaniels som lätt kan beveka den ena efter den andra (mest sin lättlurade matte förstås) att dela med sig av gotterna!

En dag de inte är allt för förtjusta i är den årliga godismakardagen. Jag och en god vän träffas varje år för att göra alla julens gotter. Då görs det praliner i alla de smaker och som ni alla vet innehåller praliner choklad. Choklad! Som luktar så jättegott, men som man aldrig kan övertala den annars lättlurade matten till att bjuda på. Det går bara inte! Suck, en hel dag med underbara dofter och inte så mycket som ett smakprov. Tur är att det mitt bland alla praliner görs några satser med kola och knäck. En liten, liten bit räcker en evighet om man bara äter den på rätt sätt. Man ska enligt matte få den lilla, lilla biten fasttryckt på framtänderna. Känns helknäppt, men man kan slicka på en lååång stund utan att den tar slut! Då känns det genast som en rätt okej dag, fastän matte inte har så mycket tid över.

Riktigt intressant är det också den dagen då granen tas in. Men herregud nu har matte fått en knäpp! Varför i hela friden ska skogen stå i vardagsrummet helt plötsligt? Men så infinner sig samma stämning som när adventsstjärnorna skulle fram och hundarna hjälper mer än gärna till och kollar in de glittrande röda kulorna som ska hängas upp i granen. En och annan kula används som boll innan matte stoppar den roliga leken.

Alla kulor i vårt hem är av plast sen den tiden vi hade katt, och tur är väl det för en och annan kula studsar ju då och då ner på golvet när någon av hundarna undersöker dem lite för noga. Eller gör som katten gjorde, tar ett varv under granen för att kolla läget. Katten gick med svansen som en antenn rakt upp så att barren yrde. Det gör nu inte hundarna, men vår chokladfröken använder sin svans till en ständig propeller så resultatet är ungefär detsamma!

Som sagt vägen fram till själva julafton är fylld av mys, pyssel och glädje. Sen kulminerar allt på julaftonsmorgonen med skinksmörgås, mums! Och resten av dagen är ju fylld av ätande, slöande, en och annan promenad och sedan ännu mer ätande. En HELT okej dag för en cocker.

********

Ibland, som härom året, följer inte saker och sina vanliga mönster. Barnen får en inbjudan tillsammans med sin pappa att fira jul med hans släkt på andra sidan jordklotet! Men hallå! På julen! Då ska man vara hemma, man bara måste! -Men nej, det är klart ni ska åka! En sån resa gör man inte ofta. 3 1/2 vecka! Jisses! -Jodå det är klart jag klarar mig... (hur då, utan barn på julafton? Äsch, nu får jag skärpa mig, många tvingas fira jul utan sina kära.) Så granen kläddes första advent, ovanligt för oss men, tja ganska mysigt faktiskt.

Straxt innan Lucia bar det av. Och, oj vad tyst och tomt det blev! Tur att man har sina fyrfota, jag brukar säga att det är mina sladdbarn. Ja, dom har ju sladd - där bak! Chefen deppade, i flera dagar. Det gjorde ju inte saken bättre att hon låg i dotterns säng, på hennes pyjamasbyxor och suckade djupt!

Ni vet den där längtan och förväntan man bygger upp inför julen? Vad skulle jag göra med den det där året? Själva julen var ju inte mycket att längta till längre. Men...

Det fanns en liten valp jag var så sugen på, men nej, jag skulle inte ha fler än två. Eller? Ja, så blev det bestämt att jag faktiskt skulle det. Hysh, hysh. Barnen visste, men inte många andra. Idag kan jag inte fatta att det var en så stor grej. Klart det är tokigt att ha många hundar men vadå? Är man tokig så är man. Och cockrar är ju så små och lätta att ha flera. Och dom ger ju mersmak, så är det.

Så julen det året blen en tid av både väntan och förväntan, och straxt innan jul fick jag komma och gosa med underverket! Så liten och såå vacker och åh jag ville aldrig gå hem! Massa tid tillbringades framför datorn för att njuta av nya bilder på underverket.

Jul och Nyår passerade och så var det äntligen dax. Jag fick vara med på besiktningen och personalen sa att nej tyvärr den här valpen måste vi nog behålla själva! Hon är ju så söt!

Så åkte jag hem med det lilla pyret, släppte ner henne på golvet och väntade mig att hon skulle undersöka sin omgivning försiktigt. Men, nej. In struttade hon med svansen i vädret och med en hållning som sa; Jaha så det är här jag ska bo, va ball! Åh kolla vilka kuliga grejer! Den e min!

Och så har det fortsatt, en liten dam med skinn på nosen gav jag mig själv i julklpapp förra året. Det ska bli väldigt intressant att se hur den här julen blir, om det överhuvudtaget sitter några kulor kvar i granen. Och var i all sin dar ska jag ställa pepparkakshuset? Och ja, julklappar inslagna i vackert papper kan vi nog tyvärr inte ha på golvet i år. Traditioner i all ära, men ibland gör det inte så mycket om man måste rucka lite på dem.

GOD JUL alla cockerälskare och puss på nosen alla cockrar!

Inte lätt alla gånger att vara "storasyster"!

När Chefen kom till oss var hon ett litet lakritstroll på 8 veckor.Och då menar jag litet!
Alla i vår omgivning var fullkomligt bedårade av hennes sockersöta uppenbarelse.
Cockervalpar är ju något av det gulligaste som finns men Chefen var något något utöver det vanliga, så otroligt petit & feminin ut i klospetsarna.
Hela hennes första levnadsår fick hon folk att utropa hur vacker hon var,
såå feminin och nätt! Ingen fluffig valppäls här inte, utan blank som en spegel redan från början!
Det andra året gick i samma spår -Vilken silkeslen päls, hur får du henne så blank, vad får hon att äta? Åh vad hon är vacker! En riktig liten Lady!
Så mycket kärlek hon fick från både kända och okända.

Sen kom lilla fröken kräsen, nå hon var inte det då men...

Fröken kräsen var av en bastantare sort och gjuten helt i choklad, förutom nostryffeln som var mer åt pastej-hållet på den tiden.
Helt plötsligt gällde alla utrop den nya krabaten. -Men vilken ovanlig färg! Åh, hon ser so mjuk och god ut att man vill äta upp henne.
-Har aldrig sett något liknande!  Osv. i samma stil. Chefen satt bredvid och såg lätt äcklad ut av allt trams med valpen.
Dessutom fick hon ett himla sjå att vakta det lilla otyget så att inget hände henne, man vet ju aldrig vilket uppsåt folk och fä har!
Så från att ha varit omhuldad och uppmärksammad var hon än gick, blev hon reducerad till någon slags barnvakt.
Fröken kräsen gjorde det inte lätt för chefen heller med sin enorma livsglädje och tilltro till allt och alla.
(Framfarten var så pass att jag faktiskt mer än en gång tänkte ADHD i mitt stilla sinne.)

Nå, tiden gick och fröken kräsen växte förbi valpstadiet, tappade den enorma björnpälsen och började mer se ut som en dam.
Chefen fick numera vara med på kommentarerna igen. -Åh vilka vackra damer, sån blank päls (Chefen) och vilken underbar färg! (Fröken kräsen) - Ena riktiga Ladies!
Chefen började kråma sig lite igen, må gott och gå med näsan i vädret. -Ja, se på mig, visst är jag vacker!

Så kom då bakslag nummer två..i form av ytterligare en valp.

Instruttande på Chefens territorium kom en kall januaridag en kaxig liten cockertös.
Hon klev in i rummet och sa; -Jaha är det här jag ska bo, va ball!
Chefens ögon höll på att trilla ur skallen!  -Har matte blivigt fullkommligt galen!?
(Inte bara Chefen reagerade så, utan resten av omgivningen också, så ja, kanske hon har det).

Hela den grymma verkligheten gick upp för chefen ett par dagar/veckor senare när hon hörde de välkända utropen igen, men nu gällande det lilla krypet!
Men vaaad är det för något, äääär det en cocker? Vilken otroligt vacker teckning, har aldrig sett något liknande! Den måste väl vara ovanlig!?
Ja, det lilla krypet - valpen - är en Blue Roan Sobel. Så ja, den är inte så vanlig och ja, färgen är faktiskt godkänd (frågor från mer hundvana människor), och ja hon kommer nog att se ut ungefär så här när hon är klar, lite mindre fluff bara.
Helt plötsligt delades uppmärksamheten inte bara på två, utan tre! Grymma värld!

Så, nu för tiden kommer frågorna i ordningen; Är det dina alla tre? Är det samma ras? (Syftning på valpen) Följt av utropet; -Men vilken vacker teckning! Så ovanlig! Och vilken underbar brun färg!  Den är väl inte heller vanlig?(Fröken kräsen) Så mjuk hon ser ut!
(Nu ska ni inte tro att Chefen tappat sin skönhet, det har hon absolut inte!)
 
 
Sen kommer frågan; Är de släkt? -Ja, den svarta är faster till de båda andra som är halvsystrar. (Ja, invecklat jag vet, tur att det är hundar vi pratar om). Så, kommer kommentaren som tar det sista av självförtroendet från Chefen och reducerar henne till just bara chef.

-Jaha, så det är hon som är gamlingen då? (Hm, det skiljer 2 år...)

Ni vet den där blicken som tjuren Ferdinands mamma ger när hon får höra att hon är en bra mamma "fast hon bara är en ko".
Samma blick och knyck på nacken, bara ett fnys fattas när Chefen sträcker på sig och sårat travar iväg från de helt inkompetenta, smaklösa, för att inte säga obetydliga, människorna hon nyss mött!

Inte konstigt att Chefen nu för tiden är väldigt noga med att tala om för de andra vilka människor som tillhör henne.
Alla som hon känt sen valptiden är hennes och bara hennes. De flesta som hör till släkten, den för detta dagmatten (absolut bara hennes!) och de närmaste vännerna. Morrande klämmer hon sig före de andra tjejerna när dom vill hälsa. Grrrr... stopp där den här är min, stick och hitta en egen människa och gulla med!

Den här människan älskade faktiskt mig först!

Man kan väl ändra sig...

Växte upp med stora hundar. Flat, Hovawart, Newfoundland och Springer Spaniel. Är uppväxt med att små hundar bara är "skit på snöret"om ni ursäktar uttrycket. Gulliga men inte mycket till hund. (ja, jag vet, förlåt, men så var det.) För att inte tala om hur töntigt det var att spöka ut sina små hundar med kläder!

Flyttade hemifrån och fick barn. Ville ha en vovve men kände att jag ville ha en mindre modell. Fick mina gliringar av familjen när jag skaffade en liten Cavaliertös, men hon vann snart deras hjärtan. Även om hon var "skit på snöret" eller? Nåja...några kläder skulle det inte bli i alla fall.

Åren gick och jag var hundlös och ville ha en ny kompis.

Slumpen gjorde att det blev en cocker. Lite större än den förra modellen men ändå på gränsen, tycktes det, till, ...ja, ni vet.

Det blev höst och kallt och valpen var liten och hon frös! Så det blev en stickad tröja, men diskret i samma färg som hunden. Lite löjligt kändes det, men vad gör man?

Höstregnet kom och det var kallt. Valpen frös ännu mer. Hon blev liksom blöt in på bara skinnet, har aldrig varit med om en sån päls förut. Jag blev tvungen att skaffa en regnoverall. Det fanns inga svarta att få tag på då, så jag köpte en mörkblå... med röda kanter. Lite pinsamt, men vadå?!

Så kom vintern och snön. Och ni vet ju själva, cockerpäls och snö, framför allt kramsnö är ingen hit. Overallen kröp liksom uppför benen medan snöbollarna byggde på underifrån. Jag började gå omkring med en karda i fickan för att kunna ta bort snöbollarna. Men, nej, det gick ju inte i längden. Vet inte hur många gånger jag stack mig på den med kalla fingrar när jag rotade i fickan efter godis för den delen.

En promenad slutade med att jag bar hem hunden. Benen var stela och tjocka som stubbar och hon hade en halsduk virad runt öronen som var så tunga av snö att det måste gjort ont. Jag ska tillägga att det var en lång promenad vi var ute på, så vi hann möta många som undrade; -Men kära nån, är hon skadad? Eh, nej då. Men hon kan liksom inte gå...pustade jag. Liten och liten, tung var hon i alla fall.

Det blev till att köpa en ny overall som satt bättre. Den var röd och svart, mest röd, så den syntes ordentligt. Ja, ja, jag började bli van vid storhundsägarnas kommentarer. Kläderna har faktiskt ett syfte, försökte jag förklara. Sprayer i all ära, men på vissa silkespälsar hjälper de inte ett dugg!

När cocker nummer två kom hade jag ju en till att köpa overall till. Så, ja den nya kommentaren blev; -Nämen vad sött, de ser ut som tvillingar! Och nu när jag har tre så, ja ni kan lista ut resten själva.

Ibland har man liksom inte tid att ställa tre hundar i duschen för att ta bort snön och då är overallerna en gudagåva.

Oftast bryr man sig inte, men inbland blir man lite trött på inskränkta människor, med sina fördomar om mindre hundar som "skit på snöret" och att kläder bara är töntigt. Tur nu att det är sommar vi har framför oss så man slipper allt vad kläder heter!

Så som de gör, de som har stora ofta slärthåriga vänner som knappt behöver torkas med sämskinn skulle väl jag aldrig bete mig.

Eller, jaha, ja visst ja! Oj då! Hoppsan, har jag?

Men,

-Man kan väl ändra sig! ;)

Jag kan väl tillägga att i min omgivning har Cockern förresten för länge sedan bevisat för omgivningen att den, trots sitt sockersöta utseende och sin storlek är en "riktig hund" och inget "skit på snöret"! Eller nja, alla är inte övertygade om att det är en riktig hund, mera en blandning mellan hund, katt och apa! Men något "skit på snöret" är den defenitivt inte, så mycket är säkert!

Som hund och katt

Har ni hört historen om hundens respektive kattens liv?

I korta drag går den ut på att hunden med sin otroligt positiva inställning tycker allt som matte och husse hittar på är: -Det bästa jag vet!

Oh wow, dags för promenad -Det bästa jag vet!

Oh wow, frukost -Det bästa jag vet!

Oh wow, leka med husse, -Det bästa jag vet!

Oh wow, en pinne, -Det bästa jag vet!

Oh wow, middag, -Det bästa jag vet!

Oh wow, åka bil med matte, -Det bästa jag vet!

Oh wow, middag, -Det bästa jag vet!

Oh wow, sovdags, -Det bästa jag vet! Och så vidare...

Medan katten tänker lite annorlunda...

Hm, undrar hur jag ska komma ut ur det här fängelset jag hålls i.

Hm, dags att lura ur sina väktare lite mat, bäst man kråmar sig lite.

Hm, vad vill de? Ska jag jaga den där saken de drar över golvet? Äh, jag har ingen lust, jag tror jag tvättar mig istället...

När tre av mina valpar fortfarande bodde kvar hemma skaffade jag katt. Inte en, utan två små töser. De var då tolv veckor. Det förändrade hundarnas tillvaro och tankar en hel del att få in katter i hemmet. I början hade jag ett kompostgaller så att katterna fick vara ifred i hallen och vänja sig sakta vid hundarna. Det tog inte många timmar innan de började känna sig som hemma och satte igång att leka. Första dagarna satt valparna på rad precis som i Pongo när valparna tittar på tv, men här satt de fastklistrade och tittade förundrat på vad de små katterna hittade på. Det var som att gå på cirkus.

Valparna (och de vuxna hundarna med för den delen) gjorde stora ögon när katterna vigt gjorde kullerbyttor runt armstöden på fotöljen. Kan man göööra så? Likaså när katterna klättrade upp för gardinerna och vigt svingade sig fram och tillbaka. Fååår man göra så? När katterna racade över golvet med sina leksaker backade valparna förskräckt tillbaka när de kom för nära. Hjälp vilken fart! Snart vågade katterna sig fram och fiskade lite efter valparna genom gallret. Gissa om valparna blev förskräckta när de upptäckte nålarna kissarna har på sina tassar. Hjälp, vov, vov, vov, vad var det?

När gallret väl var borta fick både stora och små vovvar stränga order om att inte jaga kissekatterna. Men gosa och busa fick de. Den ena kissen var lite mer försiktig än den andra som glatt brottades med de mycket större valparna. Härligast var att se dem ligga och tvätta varandra, kattunge och hundvalp. Så sött!

Många goda skratt fick jag när katterna smög sig fram från ingenstans och fångade cockrarnas glatt viftande svansar. Vilka snopna miner hundarna fick! Eller när det helt plötsligt kom fram en tass under sängen och grep tag i vovven som gick förbi. Hjälp ingenstans är man säker! såg det ut som de tänkte.

Samtidigt som jag försökte lära valparna att inte hoppa på bordskanten, hoppade katterna vigt upp på bordet och gick raka vägen fram och tog för sig av det goda. Åh, vad fuskigt! Jag riktigt såg hur lång näsa hundarna fick. Men jaga dom ute var i alla fall jättekul, fast man inte fick. Men åh, även där hade katterna fördel. Upp i träden, ut genom det lilla hålet i staketet på verandan. (som förresten valparna gnagt upp när det var små) In under verandan där inga valpar fick plats. Orättvist tyckte vovvarna. Bra tyckte matte.

Katterna gör som de vill, kommer och går som de vill, sover och äter när de vill. Är kräsna små typer och äter inte vad som helst. Gosar när de vill, leker när de vill. Får leka med härliga små nyfångade möss. Viftar lite på svansen när de smyger på något.

Vovvarna de måste be om lov, matte får jag gå ut? Åh är inte klockan fem snart så man får mat. Äter glatt sitt torrfoder var eviga dag. Måste fjäska för att få något extra, -Snälla matte kan jag få något gott, se så söt jag är! -Usch, nej, fy! säger matte när de sniffar på den döda musen. Men svansen den går ständigt ändå!

Lyckliga, underbara varelser som behöver så lite för att var just lyckliga. Det allra minsta får dem att säga. Wow, Det bästa jag vet!

Katter är underbara härliga varelser, men hundar, -Wow, Det bästa jag vet!